Ibland händer det något märkligt. Vi lägger en plan. Vi sätter mål. Vi bygger en bild av hur framtiden ska se ut. Och så händer livet. En möjlighet dyker upp. En tanke förändras. En dörr öppnas som vi kanske inte ens visste fanns. Då kommer frågorna: Ska jag hålla fast vid det jag planerat? Eller våga vara nyfiken på den nya vägen som visar sig? Jag tror att många av oss känner igen den här situationen. Vi vill gärna ha facit först. Vi vill veta att beslutet blir rätt. Att vägen leder dit vi tänkt. Att förändringen kommer ge det vi hoppas på. Men livet fungerar sällan så. Ibland behöver vi ta nästa steg innan hela bilden är klar. Förändring handlar inte alltid om att börja om. Ibland handlar det om att låta det vi redan byggt få utvecklas vidare i en ny form. Erfarenheter vi samlat på oss. Människor vi mött. Kunskap vi fått. Drömmar vi burit. Allt följer med oss – även när vägen förändras. Just nu befinner jag mig själv i en sådan period. Många tankar, idéer och riktningar håller på at

Det har jag fått höra större delen av mitt liv. Visst – jag pratar mycket. Det har jag nog aldrig försökt förneka. Men mitt svar har ofta varit: ”Lyssna på innehållet.” För kanske är det inte mängden ord som är det viktiga. Kanske är det vad orden väcker. En tanke. En känsla. En igenkänning. En fråga. Eller kanske modet att se något på ett lite annat sätt. När orden får ta plats Jag har alltid tyckt om samtal. Inte bara de där ytliga samtalen om vad vi gjorde idag, vad vi ska äta eller vad som händer runt omkring oss. Utan samtalen där vi vågar stanna kvar lite längre. Där någon säger: ”Jag har faktiskt aldrig tänkt på det så.” Eller: ”Det där känner jag igen.” Eller kanske: ”Oj. Det där behöver jag fundera på.” Det är sådana samtal jag tycker om. Samtal där vi inte behöver komma fram till ett färdigt svar. Där själva nyfikenheten får vara en del av svaret. Men här kommer det viktiga – att prata är inte samma sak som att kommunicera Jag har skrivit mycket om relationer, ansvar, gränser

Ibland står vi still. Inte för att vi inte vill framåt. Utan för att vi tror att vi först måste veta exakt vart vägen leder. Vi väntar på rätt tid. På rätt känsla. På rätt förutsättningar. Vi vill se hela kartan innan vi vågar ta första steget. Men livet fungerar sällan så. Livet visar oss sällan hela vägen. Det visar oss nästa steg. Sedan nästa. Och nästa. Precis som fotspår i sanden. Vi ser inte alltid vart vägen slutar, men vi kan välja att fortsätta gå. Vi lämnar alla fotspår efter oss. Det viktigaste är inte att se hela vägen – utan att våga ta nästa steg. Vi vet ofta mer än vi tror I mina samtal möter jag många människor som säger: "Jag vet inte vad jag vill." Men när vi börjar utforska frågan tillsammans visar det sig ofta att de vet mer än de tror. De vet vad som inte längre fungerar. De vet vad som tar mer energi än det ger. De vet vilka relationer som stärker dem och vilka som får dem att tvivla på sig själva. De vet vad de längtar efter. Det som saknas är sällan svaren. Det

Sommaren gör något med oss. Kanske är det ljuset. Kanske är det ledigheten. Kanske är det att kalendern inte längre styr varje minut. Plötsligt blir det lite mer utrymme och i det där utrymmet händer något. Det vi inte hunnit lyssna på under våren börjar göra sig påmint. Tankar. Känslor. Trötthet. Längtan. Drömmar som lagts åt sidan. Kanske frågor som länge stått och väntat. Många av oss är bra på att göra. Vi löser. Planerar. Anpassar oss. Tar ansvar. Vi fortsätter framåt. Ibland så länge att vi nästan glömmer att stanna upp och fråga: Hur mår jag egentligen? Inte hur jag fungerar. Inte hur jag borde må. Utan hur jag faktiskt mår. När tempot saktar ner kan vi upptäcka att vi är trötta på ett sätt som sömn inte riktigt hjälper mot. Vi kan känna en längtan efter något vi inte kan sätta ord på. Vi kan upptäcka att det finns behov som länge fått stå tillbaka. Behov av återhämtning. Behov av närhet. Behov av stillhet. Behov av förändring. Behov av att få vara mer av oss själva. Kanske är d

Midsommar närmar sig. För många betyder det gemenskap, traditioner och tid tillsammans med människor vi tycker om. Men midsommar kan också bli en spegel. En spegel av våra relationer. Våra roller. Våra förväntningar. Och vår längtan efter att höra till. Att höra till är ett av våra starkaste mänskliga behov. Vi vill bli sedda. Hörda. Bekräftade. Vi vill känna att vi är en del av något större än oss själva. Det är naturligt. Men ibland händer något. Längtan efter tillhörighet blir så stark att vi börjar lämna oss själva. Vi säger ja när vi egentligen menar nej. Vi tar ansvar för andras känslor. Vi anpassar oss för att undvika konflikter. Vi håller ihop stämningen. Vi bär mer än vad som egentligen är vårt att bära. Inte för att vi vill. Utan för att vi vill höra till. I tidigare blogginlägg har jag skrivit om ansvar, gränser, tillit, mentaliseringsförmåga och relationell trygghet. Alla dessa delar möts i samma fråga: Vad händer med mig när jag vill höra till? Anpassning är inte fel. Vi a

Vi vill göra skillnad. Som föräldrar. Som kollegor. Som lärare. Som ledare. Som medmänniskor. Vi vill hjälpa när någon har det svårt. Vi vill finnas där. Vi vill bidra. Det är vackert. Men ibland händer något som vi inte alltid märker. Vi börjar göra oss oumbärliga. När hjälpen blir större än behovet De flesta människor som hjälper mycket gör det av omtanke. Men ibland går vi från att stödja till att ta över. Vi svarar innan någon hunnit tänka själv. Vi löser innan någon hunnit försöka. Vi bär innan någon fått möjlighet att träna sina egna muskler. Inte av illvilja. Utan för att vi vill hjälpa. Men hjälp är inte alltid utveckling. Att assistera istället för att ta över I mitt arbete använder jag ofta skillnaden mellan att hjälpa och att assistera. Att hjälpa kan ibland innebära att vi gör något åt någon. Att assistera innebär att vi går bredvid. Vi finns där. Vi stöttar. Vi vägleder. Men vi låter den andre behålla sitt ansvar, sin kraft och sin möjlighet att växa. Det är en viktig skil