Det är ofta inte situationen i sig som skapar otrygghet. Det är det som händer när någon tappar självkontroll – och hur vi andra svarar på det. I många sammanhang jag arbetat i, privat som professionellt, ser jag samma mönster: När en person tappar självkontroll blir mottagaren maktlös. Och när maktlöshet uppstår, börjar tryggheten skaka. Då tar vi ofta till: – tillrättavisande – vaktande och passande – syndabockstänkande – härskartekniker – eller överdriven kontroll Inte för att vi vill. Utan för att vi själva tappade fotfästet först. När makt ersätter trygg kraft I stället för trygg kraft uppstår något annat – en negativ kraft. En kraft som bygger på rädsla, position eller befogenhet snarare än relation och självreglering. Det kan visa sig: i familjen, mellan förälder och barn i skolan, mellan vuxen och elev i arbetslivet, när rollen tar över människan I professionella sammanhang ser jag ofta hur befogenhet i form av uniform, titel eller myndighet används när den professionella hålln

Trygghet börjar inte i omgivningen. Den börjar i kroppen. Den här bilden ritade mitt barnbarn. En påminnelse om något vi ofta glömmer som vuxna: att trygghet börjar i det enkla, i kroppen, i det som känns. Många av oss söker lugn genom att anpassa oss, hjälpa mer, ta ansvar snabbare eller finnas till hands lite för ofta. Det kan se omtänksamt ut på ytan – men inuti kan det bli otryggt, dränerande och till slut tungt. Det är här självreglering kommer in. Självreglering handlar om förmågan att: stanna kvar i sig själv känna sina signaler i tid förstå vad som är mitt och vad som är någon annans agera med val, inte reflex När självregleringen brister tar ofta empatin över. Och empati – utan gräns – kan bli en belastning. När empati blir tungt i stället för tryggt Många förstår först i efterhand att de burit mer än de borde. Inte för att de velat ta över – utan för att de velat hjälpa. Men det finns en avgörande skillnad mellan att: hjälpa assistera och mellan att: trösta trygga När vi hjäl

Det finns en punkt där empati slutar vara närvaro och i stället blir belastning. Inte för att du bryr dig för mycket. Utan för att du kanske tar ansvar för mer än som är ditt. Många av oss har lärt oss att vara förstående, lyssnande och inkännande. Vi vill se helheten, ta in andras perspektiv och skapa lugn i våra relationer. Det är en styrka. Men utan självrespekt kan empati långsamt börja äta upp det som är du. När empati blir att bära det som inte är ditt Empati blir en belastning när du: tar ansvar för andras känslor anpassar dig innan du ens hunnit känna efter säger ja fast kroppen redan har sagt nej försöker förstå bort det som egentligen gör ont Ofta sker det i det tysta. Ingen konflikt. Ingen dramatik. Bara en liten förskjutning bort från dig själv – gång på gång. Självrespekt är inte hårdhet Självrespekt handlar inte om att stänga av. Inte om att bli kantig, tydlig eller “stark” på utsidan. Självrespekt är ett inre JA. Ett JA till dina behov, ditt tempo och din riktning. När d

Helger kan se olika ut. För vissa är det vila. För andra är det dagen då allt ska hinnas ikapp. För vissa är det arbetsdagar Att-göra-listor. Planering. Ansvar som inte fick plats under veckan. Många som är empatiska, inkännande och ansvarstagande märker inte alltid när något börjar ta mer än det ger. Ofta märks det först i efterhand. Efter gränser kommer kroppens signaler När vi har börjat sätta ord på ansvar och gränser, är nästa steg inte alltid ett nytt beslut. Ofta är det kroppen som tar över. Trötthet. Irritation. Spänning. En känsla av att aldrig riktigt komma ikapp. Kroppen signalerar långt innan orden gör det. Men många av oss är tränade i att fortsätta ändå. Många förstår först i efterhand att empati blivit belastning Empati är en viktig social förmåga. Att kunna känna in, förstå och bry sig om andra är något fint. Men när empatin kombineras med överansvar och brist på återhämtning, kan den långsamt bli till trötthet. Inte för att något är fel – utan för att det blivit för my

Att förstå betyder inte att ta ansvar för allt – om gränser, ansvar och social kompetens i relationer En av de vanligaste missuppfattningarna jag möter hos människor som är empatiska, ansvarstagande och inkännande är denna: att förstå automatiskt innebär att ta ansvar. Men det gör det inte. Att förstå någon – deras känslor, deras bakgrund, deras situation – är en viktig social förmåga. Det är en del av mentaliseringsförmågan. Men när förståelsen glider över i överansvar, börjar något skava. Många säger: “Jag förstår ju varför hen reagerar så.” “Jag vet att det inte är lätt för den andra.” “Jag vill inte göra det värre.” Och sakta, nästan omärkligt, börjar de bära mer än de ska. Här är en viktig skillnad att stanna upp vid: Empati är att förstå. Ansvar är att välja vad som är mitt. När vi inte skiljer på de två blir vi trötta. Irriterade. Otydliga. Och ibland arga – utan att riktigt förstå varför. Mentaliseringsförmåga hjälper oss att se både oss själva och den andra i sammanhanget. Me

När ett nytt år börjar finns det ofta en förväntan om att göra annorlunda. Sätta mål. Förändra beteenden. Tänka nytt. Men innan vi gör något alls, behöver vi ibland stanna upp och fråga oss: Hur väl förstår jag egentligen mig själv – och andra? I årets första reflektion vill jag lyfta något som jag ser som en av de mest avgörande förmågorna för balans, relationer och inre lugn: mentaliseringsförmåga. En förmåga som kan tränas upp. Mentaliseringsförmåga handlar om att kunna se sig själv utifrån – och andra inifrån. Att förstå att mina tankar, känslor och reaktioner inte alltid är hela sanningen, och att andra bär sina egna perspektiv, behov och känslor. När den förmågan stärks händer något viktigt: vi får mer balans. mindre konflikt. och större förståelse för sammanhanget vi befinner oss i. Här möts inre kraft och social kompetens. Den inre kraften hjälper mig att förstå mig själv: vad som triggar mig, vad jag behöver, hur jag reagerar under press. Den sociala kompetensen hjälper mig at